Välkommen till min nya bloggplats! Jag inviger den med mitt senaste alster – en omsydd tanzansk klänning.
Jag fick klänningen av mamma, som trodde att färgen skulle passa mig bättre. Klänningen bestod av ett framstycke och ett bakstycke, med ärmar.
Ärmar och liv i två stycken.
Broderierna ville jag ta vara på, så det var ingen vits att klippa alltför mycket i tyget. Det första jag gjorde var att ge klänningen lite mer form, genom att sy insnitt längs med broderiet på framsidan.
Sedan gjorde gjorde jag även insnitt vid bysten, samt kapade kjollängden och använde dessa tygstycken som skärp.
Så här förskräcklig såg klänningen ut inifrån, innan jag sytt alla sömmar och klippt bort överflödigt tyg.
Och så här såg den ut när den var färdigsydd och alla sömmar pressats.
Klänningen ser fortfarande inte särskilt bra ut baktill, eftersom den saknar inkilningar där (till förmån för påklädligheten). Om jag hittar tråd i matchande färg, tror jag att jag ska lösa detta genom att sy fast skärpet och lämna en lucka på ca två dm baktill, där jag drar åt. Då borde det bli jämnare och mer symmetriska veck.
Hoppas att jag lyckats bidra till någons inspiration!
Jag känner en liten grabb, som älskar Starwars. För flera år sedan sydde sydde jag upp en Jesus-dräkt till ett påskspel, från ett billigt tyg som jag hittat på Erikshjälpen. Sedan dess har jag haft den kvarblivna stuven liggande, i väntan på ett tillräckligt litet projekt. Nu insåg jag att den skulle vara alldeles lagom till en 4-årig jediriddare.
Konstruktion
Jag bestämde mig för att förenkla Obi Wan Kenobis dräkt. Totalt skulle dräkten bestå av 5 delar – själva kaftanen, 2 ärmar, det fladdrande ytterstycket och ett skärp.
Fram- och bakstycket klipptes i ett på längden sammanhängande stycke (totalt 120 * 40 cm). Detta delade jag sedan på längden, fram till halva längden (till och med halsringningen). Ärmstyckena var ca 38 * 50 cm (med rejäl sömsmån). Dessutom använde jag ett 120 *40 cm stort stycke, som jag delade på längden fram till sista halvmetern.
Från vänster: skärpet, ytterstycket, kaftanens fram-och-bakstycke, ärmar.
Almänna mått – för barn och vuxna
Kaftanen
Längd = 2 * längd från skuldror-knän
Bredd = största omkrets (bröst/midja/höft/stuss) delat med 2 + ca 8 cm (eller mer för vuxen.
Ärmar
Längd = önskad ärmlängd, tex. axelkula-hand + 4 cm upptill (eller mer för vuxna)
Bredd = största omkrets runt arm (oftast överarm) + 1 dm (eller mer för vuxna)
Ytterdel
Längd = 1 dm längre än kaftanen
Bredd = kaftanens bredd delat med 3
Skärp
Efter egna mått och smak, förslagsvis ca 1 dm*1 m hos barn och kanske 1,5 dm*1,5 m hos vuxna.
Allt klipps naturligtvis ut med sömsmån.
Sy ihop delarna
Först sicksackade jag framsidans “slits”, så att jag kunde fälla ned sömsmånen (med raksöm) med minimalt tygspill.
Sedan vek jag ärmstyckena på längden, sydde raksöm sicksackade…
… varpå jag sydde kaftanens sidor, men lämnade utrymme för ärmhålen…
… och sedan nålade fast ärmarna, sydde fast med raksöm och slutligen sicksackade.
Jag fållade hela vägen runt på ytterstycket. Sedan hängde jag det över kaftanen, så att det skulle ligga symmetriskt. Därefter nålade jag fast det.
För att få till den lite mer skräddade jedi-looken, petade jag in ärmsömmen vid ärmkullen ca 2 cm och nålade fast sömsmånen genom kaftanens och ytterstyckets skulderparti.
Därefter sydde jag genom alla dessa lager med med kort raksöm, längs ytterstyckets befintliga söm. På samma sätt fäste jag ytterstycket in mot halsringningen (men förstås inte genom ärmens sömsmån).
Sist fållade jag skärpet.
Resultatet
Här är den färdiga dräkten. Jag har stängt framtill med två nålar, men jag tror inte det behövs någon fästningsmekanism, när plagget sitter på ett barn som har kläder under.
Bakifrån.
Det tjusiga axelpartiet. Obi Wan Kenobi måste ha axelvaddar, men det slipper detta arma gossebarn.Exklusive tankearbetet innan jag satte igång, tog projektet 2 timmar, från att jag la ut tyget för att klippa, tills plagget var färdigt. Om man vill ha en seriösare jedidräkt, tror jag att man fortfarande kan använda samma basala konstruktion, men dessutom med breda kantband runt halsen och de där fancy axelvaddarna. Och använda ett dyrare tyg, så klart.
Nu, i påsk, hade jag tänkt sätta igång med mina stora projekt (en steam-punk-balklänning, en enorm edwardiansk hatt och en edwardiansk herrkostym), men jag upptäckte att jag saknade viktiga material till alltihop. Därför drog jag fram det röda bomullstyget och började med byxorna.
Eftersom jag aldrig sytt byxor förr, började jag med att snoka runt lite på internet, för att se hur olika byxor är konstruerade. Jag kom på att 30-talsbyxorna borde vara ganska lika i konstruktion. Jag hittade massor av härliga modebilder från den tiden och moderna kläder i 30-talsstil. Bland annat denna:
Jag blev väldigt sugen på att göra sådana byxor istället, men tyget passade inte och jag hade inte tillräckligt många matchande knappar i rätt storlek. Jag ville i alla fall ta fram ett mönster som jag kunde använda för denna modell, om jag skulle snubbla över rätt tyg och knappar senare, så jag valde alltså att göra pösbyxor med 30-talskonstruktion.
Om du själv kan sy byxor, varnar jag dig: läs bara om du vill skratta åt alla mina nybörjarfel!
Rita mönster utifrån befintliga byxor
Jag tog ett par av mina skönaste byxor och la ut på ett skräptyg och kopierade fram- och bakstyckena. Eftersom jag tänkte ha knäppning i sidan, struntade jag i att klura ut hur en gylf är konstruerad.
Sedan nålade jag ihop tygstyckena och kunde konstatera att de satt bra (men ack, dessa nålar i låren, alltså!). Jag klippte av överflödigt tyg upptill och ritade ett snett streck framtill i sidan, där jag ville ha den snygga, sneda knäppningen.
Därefter använde jag tygstyckena som mönster.
Upptill, ser du hur jag använde samma vinkel som tippar in mot mitten framtill, på bakstyckena där vinkeln istället tippar ut från mitten. (I mitten ligger framstyckena och utanför ligger de matchande bakstyckena).
Konstruktion
Byxorna nålades samman…
… och testades.
Sedan gjorde jag något väldigt ologiskt. Jag sydde på ett midjeband (?) utifrån, så att byxlinningen kunde fållas för sig och midjebandet fällas ned på utsidan, som dekoration. Det logiska hade varit att sy ett dubbelsidigt midjeband och på så vis omsluta byxlinningen. Anledningen till att jag gjorde så här istället, var att jag ville ha så få tyglager som möjligt i mina svala sommarbyxor.
Så här såg det ut framifrån och bakifrån, när midjebandet var fastsytt längs byxlinningen.
Därefter fällde jag kanten på byxornas insida och sedan fällde jag ned midjebandet och vek fram en form framtill (även baktill, förstås).
För att ge lite stadga åt kanten, där knäppningen skulle sitta, sydde jag fast en passpoal. Den fästes mot framsidan och fälldes ned mot baksidan. Tyvärr tänkte jag fel. Jag borde ha gjort passpoalens sömsmån åtminstone 3 cm bred, så att jag hade kunnat använda den som stadga för knäppning.
Jag ville ännu inte helt ge upp tanken på knäppning, så jag testade byxorna och konstaterade att jag bara behövde 4 nålar för att det inte skulle glipa. Men… bah… … jag orkade inte vänta på nästa besök i en syaffär och jag insåg att knapphålen snart skulle ge efter, om jag inte satte dit ett extra tyglager, vilket jag inte hade tålamod till, så nu försökte jag hitta någon annan lösning.
Ena sidan sydde jag igen längs passpoalen och i den andra öppningen sydde jag öglor och gjorde en sicksack-snörning.
Nystrukna ser ju byxorna ganska trevliga ut.
När snörningen är åtdragen, blir tyget ganska bubbligt och det bildas en massa långa veck. Jag tänkte att detta var en praktisk lösning, men jag har insett att det tar längre tid att snöra upp än att knäppa upp. Detta är plågsamt om man är panikkissnödig.
Eftersom det inte blev någon knäppning, bestämde jag mig slutgiltigt för att återgå till min grundidé, med pösbyxor. Jag klippte till två resårband.
Jag fållade byxbenen jag nästan hela vägen runt. Sedan satte jag fast resårbandet på en stor säkerhetsnål, med en nål i andra änden, så att inte resårbandet skulle följa med genom öppningen, när jag drog det vidare genom kanalen. När jag fått fatt i båda ändar, sydde jag ihop dem och sydde de resterande centimeterna på fållen.
Byxorna, i egen hög person
Några efterkloka tankar
Stängning med knappar eller dragkedja är, ack, så praktiskt. Knappar hade dessutom sett mer naturligt ut på denna modell.
Om man ska stänga denna modell med knappar, vore det bra att sy passpoaler med riktigt bred sömsmån och fälla ned dem på utsidan istället, som ytterligare dekoration och förstärkning.
Om man vill köra fullt ut på 30-talsmodellen, vore det dessutom läckert med ännu vidare byxben. Jag hade bara 1,5 m tyg och använde varje centimeter. 2 m vore nog lagom.
Det hade inte skadat med 2 cm extra på benlängden på mina pösbyxor, trots att de var åtminstone 5 cm för långa från start. När byxorna är såpass vida, försvinner mycket av längden, när de snörs ihop runt anklarna.
Jag tror att det blir mindre tight och därmed mindre veckigt vid grenen, om man har “grundare” rundning på mönstret.
Byxornas innersömmar borde fällas och vikas in, eftersom sicksacksömmen skaver mot innanlåren. Detta upptäckte jag på senaste promenaden.
Ni som har följt mitt lärarinneprojekt, kanske gläds med mig, när ni får höra att jag kom tvåa i min kategori, i Your Wardrobe Unlockd’s dräkttävling. Det kryllade av häftiga bidrag, som ni kan se här. Det känns fantastiskt att folk med erfarenhet inom historisk sömnad valde att rösta på lilla mig! Kronan på verket var det fina personliga meddelandet jag fick från YWU (nedanför). Jag är jätteglad!
“Your entry, A Swedish Edwardian Teacher, was beautiful and very striking. Although simple in style, it was exquisitely made, and you really did look like you had just stepped out of an old sepia photograph. We loved the fact that you’d done the whole outfit from the underwear out – the care you took with the undergarments meant the finished outfit hung and fitted perfectly. We also thought your recykling of older fabric and garments, and combining that with new techniques, gave the whole outfit a fascinating back-story. This entry is a great credit to your craftsmanship and innovation. Well done!“
Jag hade tillräckligt mycket tyg kvar, från förra mitt förra tröjprojekt, för att det skulle räcka till en barntröja. Jag känner en flicka som är väldigt förtjust i tuffa, svarta saker, så jag bad om hennes mått. De mått jag utgick ifrån var:
– skuldror 32 cm
– bröstkorg 60 cm
– huvudomkrets 52 cm
– ärmar ca 41 cm
Jag klippte ut rektangulära tygbitar. Uppe till vänster ligger styckena för kroppen dubbelt, (ca 32 cm breda). Uppe till höger ligger ena ärmen. Ärmarnas ovansida rundade jag efteråt. Det första jag sydde var sidorna och sedan axelpartiet. Sedan klippte jag ut ärm- och halsringning. Därefter nålade jag fast ärmarna och sydde.
Nu började det likna en tröja. Dags för dekorationer.
Jag ville ge tröjan en luva. Jag vek ett tygstycke, så att det blev ca 60 cm långt över axel-huvudets topp-axel. Sedan klippte jag till rundning baktill och sydde längs denna. Innan jag fäste luvan i tröjan, fållade jag luvans framkant och passade på att lägga in en snodd i fållen.
Sedan nålade jag fast luvan i halsringningen och sydde.
Tröjan såg lite väl alldaglig ut för att kunna representera SusannaArt, så för att ge den lite mer attityd, fäste jag samma silversnodd, som användes som dragsko i luvan, i ytterkanten på munkjackefickan nedtill. Därefter var det bara fållningen av nederdelen och ärmarna kvar. Detta sydde jag för hand.
Ägaren blev jätteglad för tröjan, så nu är jag också alldeles tillfreds.
När jag blev klar med mitt lärarinneprojekt, tänkte jag att jag borde sätta igång med mitt länge uppskjutna projekt – att sy en steampunk-dräkt av det vackra sidentyget, som mamma köpte åt mig i Buchara. Nu har jag dock klarat av min första praktikvecka på avdelningen för hjärtsjukdomar och varje dag har jag varit helt utpumpad vid hemkomsten. Igår hade jag återhämtat mig lite och drog mig till minnes att jag hade ett trevligt tröjtyg liggande i garderoben och beräknade att jag borde kunna slänga ihop ett sådant plagg på några timmar.
Tyget köpte jag på utförsäljning i somras. Jag började med livet, där jag utgick från en välsittande jumper, men la till en centimeter på var sida, för att kunna ha kläder under tröjan. Upptill ville jag ha drapering, så jag experimenterade lite med nålningen och var nöjd när det såg ut så här. Sedan sydde jag detta på maskin. Därefter klippte jag ut ärmar och utgick åter från jumpern, men la till någon centimeter i bredd och längd, samt svängde ut dem en aning nedtill.
Sedan fållade jag allt för hand. Plagget var färdigt på två-tre effektiva arbetstimmar.
Tröjan är lite genomskinlig. Till vardags är det snyggt att ha någon dov färg under, medan den ser festligare ut med något ljust under. Den är redan en ny favorit, men jag misstänker att den kommer förstöras i första tvätten.
Laga stövlar
Jag bor i ett väldigt regnigt land. Första hösten försökte jag uthärda livet utan stövlar, men sedan beklagade jag mig för min hulda moder, som då betalade mina drömstövlar. Tyvärr höll de inte för mina breda fötter i mer än en säsong. Jag har testat att göra diskreta lagningar med lim, men det håller inte för mer än en promenad åt gången. Nu bestämde jag mig därför för att göra en total makeover, med hjälp av silvertejp.
För säkerhets skull, började jag med att än en gång limma i sprickorna. Sedan klippte jag ut bladmönster i silvertejp och fäste utanpå sprickorna. Jag testade att måla på silvertejpen med vattenfast tusch, men färgen fäste inte, så jag fick stå mitt kast och sätta fast glänsande dekorationer. Jag la tre “kvistar” över varandra, tills de tillsammans täckte sprickan och dessutom såg ok ut. Sedan upptäckte jag fler sprickor…
När jag täckt alla sprickor, såg stövlarna ut så här. De är inte särskilt diskreta längre, men förhoppningsvis håller de åtminstone en extra säsong.
Jag läste nyligen en bok, som jag blev alldeles betagen av. Det var en biografi om den viktorianska upptäcktsresanden Mary Kingsley, som på egen hand reste runt i Västafrika på 1890-talet. Anledningen till att jag blev så betagen, var att boken är full av citat från den intelligenta och humoristiska Mary’s iakttagelser och reseskildringar. Det är fascinerande att se hur god kulturförståelse denna kvinna hade och hur hon kunde vända de mest krigiska situationer till rena festligheter, med hjälp av sin diplomati och sitt stora hjärta. Här nedanför vill jag dela med mig av några utdrag ur boken.
“Till det yttre avvek hon åtskilligt från vår vanliga uppfattning om en upptäcktsresande. Ingen tropikhjälm, inga khakibyxor. I sin långa viktorianska kjol, höghalsade vita blus och en liten skinnmössa knuten under hakan, styrde hon sin kanot genom vattenfallen eller vandrade på obanade vägar genom djungler och träskmarker, ensam eller i sällskap av med infödda. Hon föll i floder, ramlade i fångstgropar, skrämde bort krokodiler, flodhästar och leoparder med en smäll av sin paraply eller ett välriktat skott med en lerkruka som projektil.”
Den enda utbildning Mary fick, var hemundervisning i läsning och basal matematik, av modern. Under resten av uppväxten passade hon upp på sin sjukliga mor och hämtade kunskap ur den kringresande faderns böcker. När hon fyllt trettio dog båda hennes föräldrar och brodern reste iväg. Därmed gjorde hon slag i saken och uppfyllde sin dröm, att ge sig ut på äventyr!
Under sin första resa i Västafrika, inträffade följande händelse:
“En dag när Mary ensam vandrade på en djungelstig, öppnade sig plötsligt en glänta och hon fick syn på sju infödingar, sovande i de mest underliga dräkter, huvudprydnader av snäckor och rovfågelsnäbbar och med brokiga lappar hängande överallt.
“Mitt hjärta flög upp i halsen och fötterna fick vingar – för åh, här är förstås ett av stammens Hemliga sällskap i full session. Jag visste att det betydde döden för en oinvigd man eller oinvigd man eller infödingskvinna att närvara. Vad det betydde för mig visste jag inte – ville inte veta. Jag företog vad jag tyckte var ett mästerligt återtåg och hoppades att de inte sett mig. Men snart hörde jag ljudet av en springande man bakom mig… Jag vände mig om och såg på honom:
`Min värderade etiopiske vän, vad vill ni?´
Han tecknade åt mig att följa efter. Nåja, här finns inga poliser och man kan inte heller kalla på en droska, så jag vände åter i sällskap med den extraordinärt klädde främmande mannen. När vi kom fram till skocken av gentlemän, sade de inte ett ord, men hälsade vördnadsfullt och det bar åstad i gåsmarsch på en stig inåt djungeln. /…/ och mina följeslagare gjorde det hela mera muntert genom att alltemellanåt frambringa underliga skrin, långa kluckanden, melankoliska vinanden och ylanden, men ingen sade ett ord. Efter några kilometer kom vi fram till en glänta. Där satte sig mitt sällskap i sovande ställningar – själv stod jag med ryggen mot ett träd och undrade vad som skulle hända.
Snart förstod jag. Vi var inte ett Hemligt Sällskap, vi var ute för att jaga apor! Så här hänger det ihop: Apor är varelser, i vilkas inre ständigt pågår kamp mellan nyfikenhet och försiktighet. Mina svarta vänner vet det, så genom att klä ut sig så ovanligt att apornas nyfikenhet väcks, och sedan låtsas sova, visar de verklig ap-försiktighet.”
Så småningom, när de fällt sitt byte, förklarade männen för Mary att hon “var den konstigaste uppenbarelse, de någonsin sett – jag var ett himlasänt tillskott till deras apjakt“.
Denna bild fick jag inspiration till att måla, när jag läste om Ms. Kingsley’s apjakt.
Mary reste också runt med handelsvaror bland kannibalstammar. Hon kände sig trygg, eftersom hon visste att de inte hade något intresse av att äta sina handelsmän. En gång, när hennes medresenärer blev försenade på en handelsutflykt, skriver hon så här:
Alla varorna var slut och nu fick jag börja sälja mina egna tillhörigheter. För första gången beklagade jag att förrådet var så dåligt. Kläderna sålde jag dyrt och framhöll, att de var både sällsynta och märkvärdiga. Ett dussin vita damblusar gick fort åt. Jag kan inte säga, att de var klädsamma på en muskulös krigare i förening med ingenting annat än rödmålning och en knippa leopardsvansar, särskilt när krigaren inte knäppte blusen bak.
Men naturligtvis gjorde jag inte några anmärkningar och jag förstår fullt och helt, att ett par strumpor kan användas på andra sätt än vi brukar göra, genom att fungera en i taget som mössa med fotändan fladdrande i brisen. Men jag hade för få, och de var alla gångna, innan kanoten kom, ja sannerligen allt utom vad jag hade på mig var borta. Sista persedeln jag sade adjö till var min tandborste och just som jag började fundera på att öppna praktik som trolldoktor kom kanoten.
Hoppas att du också har fått lust att läsa boken. Den heter alltså: “Mary Kingsley: forskningsresande i Västafrika – En biografi av Signe Höjer”
Last year, I received some vintage underpinnings that my parents had found in an old clothes chest, stored in the attic of the family farmhouse. Amongst these clothes, there were a corset, drawers and a petticoat. The same summer, I also got a vintage sewing machine, of the same age, but from my husbands family.
When the theme for this competition was announced, I decided to sew clothes matching my heirloom, on my vintage machine. I wanted to create something that might actually have been worn by my relative, who owned these clothes, if she would have had my taste and interests. Further, I wanted to find an occupation for this fictional Edwardian self, where my eagerness to learn could be matched with staying on the farm. After some research, I decided to go for a country teacher (I have teachers on both of my parents sides of the family), as this was the primary occupation for ambitious Swedish women of the time, who wanted to study and work. As education is the most powerful weapon against war, I consider this as my contribution against the Great War!
The original corset, that my parents found in a chest, which had been locked for at least sixty years. Dated to about 1908.
I had already sewn a Victorian chemise and drawers, so now I wanted to make something else and decided upon a combination of chemise and drawers (1913). I translated the lovely, expensive versions I had seen at museum pages, into something affordable for a farmer’s daughter. Except for the green ribbon, I solely used inherited materials, from bed sheet and laces removed from pillow cases, down to the thread and buttons.
Combination of chemise and drawers – closes with buttons, otherwise open up to the back.
When I reconstructed the corset, I used coutil and other material from VenaCavaDesign. The lace reminds of the lace on my vintage drawers. The suspender end grips was a gift from a friend.
After having finished the corset and combination, I had no inspiration left for the corset cover and petticoat. Therefore, I made a simple combined corset cover and chemise (1910-12). In the picture, I wear the corset cover under my inherited petticoat.
Combination of corset cover and chemise. To the right, worn together with my vintage petticoat, from the same clothes chest.
Hilda, the owner of the under-pinnings, was born in 1894. At this photo, from 1915, she stands at the left, together with her older sister and mother Matilda.
The income of country teachers was modest. Swedish literature from this time praises the woman who knows how to dress beautifully without following the fashion too anxiously, and who knows how to keep her clothes in a fine condition. Thus, I can confidently argue for combining the differently dated parts of the costume with each other.
Unfortunately, I was not able to move the sewing machine to my Danish home, so intsead of historically accurate techniques, I used my modern machine and all its advantages. My first project was to recreate the corset, which is supposedly dated to 1908. I ordered the materials needed from England, but forgot the suspender end grips. Last week I received this from a friend, who had inherited them from an old relative.
For Sunday wear, my fictional self would wear my previously sewn woollen skirt and machine embroidered cotton blouse (about 1910).
This costume (1910) I sew two years ago, but now it was finally complete, with all the right underwear and the beautiful belt, which clasps I also got from a friend.
The blouse is made of cotton, with machine embroideries. In the back, the skirt closes with hooks and sewn eyes.
The fun part was creating the clothes that the teacher would wear for work. She should look neat and respectable, at the same time as the clothes should be practical and at least a bit modern. After some research, I decided to sew a shirtwaist with pin tucks (about 1910) to combine with a modern skirt (1914). Three days ago, I was worried that I had failed completely, as my husband looked sceptically at my half finished costume, but when the costume was finally finished, both he and I were pleased to see it was all I had planned for my costume to be.
Det händer då och då att jag får fantastiska gåvor, från de mest oväntade håll. Förra hösten kunde jag fullborda min kappa, tack vare en snäll medresenär som skänkte mig en vacker pälskrage. Förra sommaren fick jag flera kassar med tyger av en bekant och för någon månad sedan fick jag, förutom en ny favoritfilm, tillskickat vackra spännen för att dekorera min edwardianska dräkt. De passar inte till lärarinnekjolen, men väldigt bra till min tidigare dräkt! Tack, Ulrika!
Förra veckan lät en vän mig gå amok i hennes sybord, som hon ärvt efter sin mormorsmor. Dessa skatter fick jag med mig hem!
From time to time it happens that I receive fantastic gifts, out of the blue. Last autumn I was able to complete my winter coat, thanks to a lovely travel companion who thought that I had better use of her old fur collar than her. Last summer I received several bags with fabrics, which have resulted in two dresses yet. About a month ago a dear acquaintance sent a movie (which has already become a new favourite) and a pair of beautiful belt buckles for my Edwardian outfit. They don’t match the new skirt, but go very well together with my other Edwardian outfit. Thank you, Ulrika!
Last week, another dear friend of mine let me harvest what treasures I could find in her great grandmother’s sewing table.
Till höger ligger, vad jag tror har varit, strumpebandshållare, men utan knappdelen. Den vita spetsen har hon själv virkat!
To the left is what I believe have been used in garters, but it lacks its buttons. The white lace, the great grandmother has knitted herself!
Jag kunde ju inte fullborda min edwardianska korsett i höstas, eftersom jag saknade strumpebandshållare. Vid fotosessionen promenerade jag utan denna elementära del och fick genast inspiration att använda gåvan från väninnan. Originalkorsettens strumpebandshållare ser ut så här.
I wasn’t able to fully complete my teacher’s outfit last autumn, because I couldn’t get hold of appropriate garters. When I walked around without this elementary piece during our photo session, the stockings went down again and again I got inspiration for using what I had found in that sewing table. The garters of my vintage corset look like this.
Strumpebandshållare – konstruktion
Dessa delar använde jag: strumpebandshållare, sidenband, resårband och pärlemorsknappar.
For making the garters, I used: “garter clasps”, broad ribbon, elastics and mother of pearl buttons.
Jag sydde fast bandet (dubbelt) för hand och lät den främre delen gå ned som fäste för knappen.
I handstitched two layers of the ribbon together and left one layer longer than the other, for fastening of the button that hooks in the clasp.
Sedan fäste jag två resårband nederst och sydde in dem i kanaler.
Then I fastened two elastics in that part of the ribbons sewed channels for them.
En stund senare var de redo att fästas i korsetten.
A little while later they were ready for being fastened to the corset.
De fungerade utmärkt!
They work perfectly!
Originalunderklädernas ägarinna
Mina omtänksamma släktingar, på andra sidan Atlanten, har nu skickat några bilder och information om Hilda, som bland annat bar korsetten som jag har återskapat.
My thoughtful relatives on the other side of the Atlantic Sea have recently sent pictures and information about Hilda, the owner of the vintage clothes in the treasure chest.
Hilda var syster till min farmors far, Gottfrid. Hon föddes 1894. På denna bild står hon till vänster, med sin storasyster till höger och sin mor sittande framför sig. Bilden är tagen 1915, året efter vad jag försökte återskapa ur fantasin!
Hilda was the sister of my grandmothers father, Gottfrid. She was born in 1894. In this picture she is the girl on the left, with her sister on the right and their mother sitting in front of them. The picture is from 1915, only one year after what I was trying to recreate clothes for!
Här är Hilda tillsammans med sin bror Gottfrid. Mina släktingar tycker att vi är hiskeligt lika varandra och jag håller nog med om att vi verkar dela både ansiktsform och klädsmak. Hon var tydligen också en duktig sömmerska.
Here Hilda is seen together with her brother Gottfrid. My relatives think that we remind terribly much of each other. I can agree with that we share the shape of our faces and taste in clothes. She was also known for being a good seamstress.
1923 gifte hons sig med göteborgaren Georg. Hon sydde sin bröllopsklänning.
In 1923 she married Georg, from Gothenburg. Of course she made her own dress.
Bilden ovan är ett passfoto från 1927, antagligen taget inför flytten till USA.
This picture usher passport photo from 1927, probably before moving to the states.
Detta foto är taget runt 1930. Hilda står tillsammans med en av min farmors bästa vänner, kusinen Brita.
This photo is from about 1930. Hilda stands together with one of my grandmother’s best friends, cousin Brita.
Hilda bodde i det här trevliga huset, som byggdes under 1700-talet.
Hilda grew up in this nice house that was built in the 18th century.
Denna härliga utsikt har man uppifrån vindsrummet, där min farmor har berättat att hon brukade sova om somrarna. I samma rum står den åtråvärda skattkistan.
This is the view from the attic, where my grandmother has told they used to sleep during the summers. The desirable travel chest stands in the same room.
Jag avslutar inlägget med en bild från Jämtland, 1914. Denna pittoreska bild visar en lärarinna tillsammans med hennes elever. Det påminner om min egen romantiska bild av den tidens lärarinnor, tack vare Astrid Lindgren…
Åter igen vill jag tacka alla er snälla människor, som har bidragit till mitt projekt med material och inspiration! Tack!
I end this blog post with a photo from the north of Sweden, 1914.
This picturesque photo shows a teacher with her young students. It reminds of my romantic idea of the teachers of that era, and Astrid Lindgren is the one to blame. ?
Once again, I want to say thanks to all you wonderful people, who have contributed to my project with material and inspiration!
Bilden intill ska föreställa en lärarinna, fotograferad 1914. Detta bekräftade vad jag hade hoppats på, att en proper lärarinna under första världskriget kunde fortsätta ha sina höghalsade blusar från starten av 1910-talet, trots att det verkar ha varit modernt med lägre kragar under 1914-1915.
The young lady in the picture, from 1914, is a teacher. This proved my thesis, that a decent teacher during the First World War could continue wearing her high necked shirtwaists, even though lower necklines had come into fashion in 1914-1915.
Ytterligare ett exempel, som gav mig vatten på min kvarn, fick jag nu sänt till mig från en annan som är lika tokig i historiska kläder. Fotografiet är från 1916 och lärarinnans dräkt är faktiskt ganska lik den jag har sytt:
Yet another example that kept my hopes of a high necked shirtwaist up, was sent to me by another dear historic fashion nerd. The photo is from 1916 and the teacher actually wears clothes quite similar to those in my sketch.
Denna unga dam är också fotograferad 1914. Jag försökte fixa den moderiktiga frisyren igår, men mitt egensinnigt raka hår vägrade.
Som ni förstår, var jag väldigt sugen på att sy just en höghalsad blus, i stil med vad de väna lärarinnorna har i Astrid Lindgren-filmerna. Jag lyckades inte hitta något mönstrat tyg i rätt stil, så jag köpte ett tunt vitt bomullstyg och bestämde mig för att dekorera plagget med stråveck (se skissen i förra inlägget). Jag studerade olika varianter och fann inspiration från följande bilder.
As you are probably well aware, I was very into the idea of making a high necked shirtwaist, in the same style as the lovely teachers in the Astrid Lindgren movies. I wasn’t able to find any cotton with the right type of print, so I ended with buying a white cotton and decided to decorate it with pin tucks (see the sketch in the last blog post). I studied different options and was inspired by the following pictures:
Den här modebilden är från 1912. Visst ser dräkten lite lärarinneaktig ut?
Denna blus (från starten av 1910-talet) vann slutligen mitt hjärta! Jag tycker om hur stråvecken är grupperade och lämnar mer genomskinliga ytor.
This shirtwaist (from the early teens) finally won my heart! I like how the pin tucks are grouped and leave some areas more transparent.
Konstruktionen
Detta mönster är till corset cover, men i boken beskrivs hur man anpassar det för blus.Ärmkonstruktionen är helt densamma som på bilden.
Med mycket dåligt samvete, valde jag att inte följa bokens instruktioner för hur man ritar det perfekt anpassade mönstret, med hjälp av måttband, linjal och penna. Istället tog jag den snabba vägen och hängde upp tyget på provdockan och klippte ut rätt form och justerade tills det motsvarade befintliga mönster.
My conscience was very heavy indeed when I chose not to follow the book’s instructions for making the perfectly fitted pattern with the help of measuring tape, ruler and pencil. Instead I took a shortcut, hanging the mockup fabric on the mannequin and cutting the appropriate form and adjusting until it looked like the book’s pattern.
Baktill klippte jag fram passande form på ena halvdelen och kopierade denna till andra halvdelen.
In the back I cut an appropriate form at one side and then copied this to the other side.
Så här såg alla mönsterdelar ut. Den knubbiga rektangeln (manschett) ska klippas ut gånger 2 och den långsmala (krage) gånger 4.
The pattern pieces looked like this. There shall be cut two shubby rectangles (cuff) and four long ones (collar).
Problemen började när jag skulle klippa ut blusens framsida. Först klippte den sömnlösa enligt mönstret, men detta är inte anpassat till stråveckens extra tygåtgång. Sedan räknade jag stråvecken på favoritblusen och kom fram till att det var 9 st på var sida och att de var ungefär 1 cm breda. Därmed la jag till 18 cm över vardera axeln (9*2). Senare insåg jag att inspirationskällans stråveck måste vara smalare, för med 1 cm breda veck fick det inte plats 9 st över mina medelbreda skuldror. Därmed sprättade jag upp dessa yttre veck. Alltså tror jag att man gott kan nöja sig med att lägga till 14-16 cm över skuldrorna. Dessutom skulle jag ha lagt till ytterligare en decimeter mitt fram, på höger framsida, till dekorationen som döljer knäppningen.
The problems came when I started cutting the from of the shirtwaist. First, the sleepless seamstress cut just like the pattern, although this wasn’t adjusted to the extra amount of fabric for the pin tucks. Then I counted the pin tucks on my favourite Pinterest shirtwaist and got nine at each side, about one cm wide. Thus I added 18 cm at the shoulders (9*2). After cutting the fabric, I realised that the pleats of the inspiration source must have been thinner, because the with my one cm wide pleats, the whole width was now too wide for my regular broad shoulders. So I unpicked the peripheral pin tucks. I believe that 14-16 cm extra over the shoulders would suffice. Yet another misstep, was that I should have added one dm at the right part’s front, for the decorative “button hiding place”.
Så här vek jag tyget över knäppningen. Knapphålen sitter i det undre lagret.
This is how I folded the fabric that covers the buttons in the front. The button holes are placed in the lowest layer.
Utecklad, ser viknings-dekorationen, över knäppningen, ut så här. “2 cm-delen” är alltså den del som ligger längst fram. Bredden blir totalt 14 cm från “mitt fram”.
Folded out, the decoration looks like this. The “2 cm part” is the one that is the top layer. The width adds up to 14 cm.
Här syr och stryker jag dekorationen som döljer knäppningen.
Here, I sew and iron the decorative button hiding place.
Här stryker och syr jag stråvecken. Jag tyckte att det var fint att ha 0,5 cm mellanrum mellan de grupperade stråvecken, så avståndet från befintligt veck till nästa vikning är alltså 1,5 cm. Detta stryks och sedan sys med vanlig raksöm 1 cm från den vikta kanten.
Here, I iron and sew the pin tucks. I thought it looked nice with 1/2 cm space between the pleats, so from one pin tuck to the next fold, there is 1,5 cm. This fold is ironed and then stitched with a regular straight seam 1 cm from the fold.
För att blusen inte skulle bli helt oformlig, satte jag in en inpassning, från bysten till botten, ca 2 cm djupt. Till höger ser du vänster framsida innan den sätts ihop med de andra delarna. Vecket längst till höger sprättades upp senare och det överflödiga tyget klipptes bort.
In order to prevent the shirtwaist from becoming totally shapeless, I made a dart from the bust to the bottom, about 2 cm deep. To the right, you see the left front part, before it is put together with the other parts. The pleat at the very right was later unpicked and the superfluous fabric was cut away.
Så här såg det ut när fram- och baksida nålades samman.
This is what it looked like when I had pinned the front panels to the back panel.
Här är ärmar fastnålade och jag experimenterar med kragen, som jag konstaterade faktiskt inte behövde rundas, men kunde vara helt rektangulär, eftersom den skulle sluta tätt runt halsen. Bredden är lika med halsens omkrets plus någon centimeters överlapp, så att man kan knäppa.
Here, the arms are pinned to the bodice and I experiment with the collar – I had expected a need for making the collar rounded, but found out that it actually would fit nicely round the neck when just left rectangular. The collar width is the same as the neck width plus some cm overlap for buttoning.
Jag sydde först längs kanterna på den nerfällda delen av kragen, vrängde, strök och la in mellan de båda styckena närmast halsen. Sedan sydde jag längs vikningskanten. Därefter strök jag igen och sedan kunde jag fästa kragen på blusen.
First I sewed along the borders of the collar on the wrong side, then turned the right side ought, ironed it and put the collar in between the standing part of the collar, closest to the neck. Then I stitched these parts together. I ironed again and then I attached the collar to the shirtwaist.
Jag märkte ut knapphålens placering med 4,5 cm avstånd, från kragens topp ned till botten.
I marked the placement of the button holes, 4,5 cm apart, from the top of the collar to the hemline.
Sedan sydde jag knapphålen på maskin och fäste gamla ärvda plastknappar med motsvarande placering.
Then I sewed the button holes on machine and fastened some inherited plastic buttons accordingly.
Sist av allt fållade jag nederkanten och fäste manschetterna. Jag använde ärvda knappar även till dessa, men här är de av pärlemor.
Last of all, I hemmed the bottom of the bodice and attached the cuffs. I used inherited buttons here too, but these were mother of pearl.
Dräkten
Självaste lärarinnan
– where you can see what I do – designing, sewing, singing, creating etc.
… jag orkade inte vänta på nästa besök i en syaffär och jag insåg att knapphålen snart skulle ge efter, om jag inte satte dit ett extra tyglager, vilket jag inte hade tålamod till, så nu försökte jag hitta någon annan lösning.
Jag läste nyligen en bok, som jag blev alldeles betagen av. Det var en biografi om den viktorianska upptäcktsresanden Mary Kingsley, som på egen hand reste runt i Västafrika på 1890-talet. Anledningen till att jag blev så betagen, var att boken är full av citat från den intelligenta och humoristiska Mary’s iakttagelser och reseskildringar. Det är fascinerande att se hur god kulturförståelse denna kvinna hade och hur hon kunde vända de mest krigiska situationer till rena festligheter, med hjälp av sin diplomati och sitt stora hjärta. Här nedanför vill jag dela med mig av några utdrag ur boken.
Det händer då och då att jag får fantastiska gåvor, från de mest oväntade håll. Förra hösten kunde jag fullborda min kappa, tack vare en snäll medresenär som skänkte mig en vacker pälskrage. Förra sommaren fick jag flera kassar med tyger av en bekant och för någon månad sedan fick jag, förutom en ny favoritfilm, tillskickat vackra spännen för att dekorera min edwardianska dräkt. De passar inte till lärarinnekjolen, men väldigt bra till min tidigare dräkt! Tack, Ulrika!
Bilden intill ska föreställa en lärarinna, fotograferad 1914. Detta bekräftade vad jag hade hoppats på, att en proper lärarinna under första världskriget kunde fortsätta ha sina höghalsade blusar från starten av 1910-talet, trots att det verkar ha varit modernt med lägre kragar under 1914-1915.
