Jag läste nyligen en bok, som jag blev alldeles betagen av. Det var en biografi om den viktorianska upptäcktsresanden Mary Kingsley, som på egen hand reste runt i Västafrika på 1890-talet. Anledningen till att jag blev så betagen, var att boken är full av citat från den intelligenta och humoristiska Mary’s iakttagelser och reseskildringar. Det är fascinerande att se hur god kulturförståelse denna kvinna hade och hur hon kunde vända de mest krigiska situationer till rena festligheter, med hjälp av sin diplomati och sitt stora hjärta. Här nedanför vill jag dela med mig av några utdrag ur boken.

“Till det yttre avvek hon åtskilligt från vår vanliga uppfattning om en upptäcktsresande. Ingen tropikhjälm, inga khakibyxor. I sin långa viktorianska kjol, höghalsade vita blus och en liten skinnmössa knuten under hakan, styrde hon sin kanot genom vattenfallen eller vandrade på obanade vägar genom djungler och träskmarker, ensam eller i sällskap av med infödda. Hon föll i floder, ramlade i fångstgropar, skrämde bort krokodiler, flodhästar och leoparder med en smäll av sin paraply eller ett välriktat skott med en lerkruka som projektil.”

Den enda utbildning Mary fick, var hemundervisning i läsning och basal matematik, av modern. Under resten av uppväxten passade hon upp på sin sjukliga mor och hämtade kunskap ur den kringresande faderns böcker. När hon fyllt trettio dog båda hennes föräldrar och brodern reste iväg. Därmed gjorde hon slag i saken och uppfyllde sin dröm, att ge sig ut på äventyr!

Under sin första resa i Västafrika, inträffade följande händelse:

“En dag när Mary ensam vandrade på en djungelstig, öppnade sig plötsligt en glänta och hon fick syn på sju infödingar, sovande i de mest underliga dräkter, huvudprydnader av snäckor och rovfågelsnäbbar och med brokiga lappar hängande överallt.
“Mitt hjärta flög upp i halsen och fötterna fick vingar – för åh, här är förstås ett av stammens Hemliga sällskap i full session. Jag visste att det betydde döden för en oinvigd man eller oinvigd man eller infödingskvinna att närvara. Vad det betydde för mig visste jag inte – ville inte veta. Jag företog vad jag tyckte var ett mästerligt återtåg och hoppades att de inte sett mig. Men snart hörde jag ljudet av en springande man bakom mig… Jag vände mig om och såg på honom:
`Min värderade etiopiske vän, vad vill ni?´
Han tecknade åt mig att följa efter. Nåja, här finns inga poliser och man kan inte heller kalla på en droska, så jag vände åter i sällskap med den extraordinärt klädde främmande mannen. När vi kom fram till skocken av gentlemän, sade de inte ett ord, men hälsade vördnadsfullt och det bar åstad i gåsmarsch på en stig inåt djungeln. /…/ och mina följeslagare gjorde det hela mera muntert genom att alltemellanåt frambringa underliga skrin, långa kluckanden, melankoliska vinanden och ylanden, men ingen sade ett ord. Efter några kilometer kom vi fram till en glänta. Där satte sig mitt sällskap i sovande ställningar – själv stod jag med ryggen mot ett träd och undrade vad som skulle hända.
Snart förstod jag. Vi var inte ett Hemligt Sällskap, vi var ute för att jaga apor! Så här hänger det ihop: Apor är varelser, i vilkas inre ständigt pågår kamp mellan nyfikenhet och försiktighet. Mina svarta vänner vet det, så genom att klä ut sig så ovanligt att apornas nyfikenhet väcks, och sedan låtsas sova, visar de verklig ap-försiktighet.”

Så småningom, när de fällt sitt byte, förklarade männen för Mary att hon “var den konstigaste uppenbarelse, de någonsin sett – jag var ett himlasänt tillskott till deras apjakt“.

Mary reste också runt med handelsvaror bland kannibalstammar. Hon kände sig trygg, eftersom hon visste att de inte hade något intresse av att äta sina handelsmän. En gång, när hennes medresenärer blev försenade på en handelsutflykt, skriver hon så här:

Alla varorna var slut och nu fick jag börja sälja mina egna tillhörigheter. För första gången beklagade jag att förrådet var så dåligt. Kläderna sålde jag dyrt och framhöll, att de var både sällsynta och märkvärdiga. Ett dussin vita damblusar gick fort åt. Jag kan inte säga, att de var klädsamma på en muskulös krigare i förening med ingenting annat än rödmålning och en knippa leopardsvansar, särskilt när krigaren inte knäppte blusen bak.
Men naturligtvis gjorde jag inte några anmärkningar och jag förstår fullt och helt, att ett par strumpor kan användas på andra sätt än vi brukar göra, genom att fungera en i taget som mössa med fotändan fladdrande i brisen. Men jag hade för få, och de var alla gångna, innan kanoten kom, ja sannerligen allt utom vad jag hade på mig var borta. Sista persedeln jag sade adjö till var min tandborste och just som jag började fundera på att öppna praktik som trolldoktor kom kanoten.

Hoppas att du också har fått lust att läsa boken. Den heter alltså: “Mary Kingsley: forskningsresande i Västafrika – En biografi av Signe Höjer”